Tankar

Jag ska berätta om en känsla som växer inom mig när kylan gör sig påmind. Svara gärna om ni känner igen er.

Den där övergången från sommar till vinter är plågsam. Jag har så många minnen av sommaren. Springa ut barfota i trädgården, slänga en kofta på axlarna och åka in till stan, bara ben med kjol sena sommarkvällar. Och trots att kläderna är få så är man varm. Man kan känna välbehag av såväl dagsvärmen och kvällssolen.

Sedan kommer den där förändrande årstiden. Inte höst, inte vinter. Men det där mitt emellan. Den där tidpunkten när man faktiskt måste knäppa koftan, dra på strumpbyxor och börja bära byxor istället för kjol. Den där tidpunkten när man väntar på bussen och bara känner en värmande sol, ingen brännande. Den här förändrande tidpunkten är överkomlig. Kanske ibland ganska skön.

Sedan kommer det verkligt jobbiga. När man måste använda jeans, fodrad jacka och kanske ibland även mössa. När väntan på bussen känns mörkare och något otrevligare än vanligt. När det uppstår gula nyanser på löven. När äppelträden blommar.

Och det där deppiga gör sig påmint. Den där obeskrivliga känslan av tomhet. Djup tomhet. Den där tomheten man kan se i andra människor ögon. Den där fokuserade blicken på tunnelbanan. Den där som inte säger något. Som är likgiltlig.

Och så ska man ställa om klockan. Dagarna känns lite längre. Väntan på bussen blir kall, på gränsen till oumbärlig. Mössa, vantar. Torra händer.

Och mörkret börjar påverka vår vardag. När resan till och hem från jobbet/skolan är mörk. Då är det som värst. När alla löv är borta, alla färger som bortblåsta, slaskiga gator svarta av smuts.

Då känns det tungt. Jävligt tungt. Och man börjar fundera. Fundera fundera fundera. På livets resa hittills, på framtiden, på nuet, nej inte nuet, jag rymmer från nuet, vill inte vara i nuet. Måste planera. Måste veta nästa steg. Nästa steg i planeringen. Måste åka bort.

Måste få ljus, sol och värme. Frihet och färg. Förstår ni vad jag menar?